Sonera Next Generation

Det skulle vara roligt att få meddela att träningarna går bra igen, men det finns ingen anledning att måla upp något som inte finns. Kroppen har varit trött, benen tunga och löpningen trög. Värmen har nått Monte Gordo och det med besked. Blommorna blommar och allergin frodas. Knappt två veckor har gått sedan problemen dök upp och i måndags kände jag igen känslan i benen från tidigare år, den som gör att den hårda träningen tar mer än vad den ger.

Jag har försökt träna som eliten, så jag försöker också tänka som eliten och göra snabba beslut. Man måste våga ändra sina planer och inte bara vänta och se hur allt utvecklar sig. Jag har en vecka kvar i ett stekhett Portugal och så småningom börjar det tära på formen att inte kunna träna för full maskin. Mitt beslut har blivit att flyga härifrån, att åka i förtid till Manchester. Förhoppningen är att få igång träningen under nästa vecka och kunna tävla som planerat (800 m den 19:e maj).

Situationen känns betydligt ljusare nu och jag har tur som får med mig tränaren för några dagar. Det är särskilt under de perioder som det är trubbel med löpningen som det är viktigt att ha tränaren på plats. Än en gång hoppas jag verkligen att ni får läsa ett positivare inlägg nästa gång!

Den andra träningsveckan i Portugal fick en lika lysande start som den första. 150-metrarna på bana kändes visserligen lite konstiga på grund av ovana, och andningen fungerade inte helt perfekt. Onsdagens sex kilometer kändes förvånansvärt bra och gick på 21.07 och jag har riktigt börjat se fram emot att tävla! På fredagen firades födelsedagen och lägrets vilodag, men lördagen var inte en lika bra dag. Tanken var att springa 5 x 500 meter på bana och visst kom jag igång helt bra men vid tredje draget märkte jag att andningen inte fungerade som den skulle och efter fjärde draget var det bara att sluta med tjutande lungor. Besvikelsen var inte stor på grund av att en träning gått åt skogen. Istället kände jag enorm besvikelse över att behöva vara med om samma känsla som tidigare hindrat mig från att tävla på topp!

Lyckligtvis lugnade jag ner mig relativt snabbt. Allergin har ställt till det för fler än mig. Det var en dålig dag helt enkelt och behöver inte betyda att resten av lägret ska gå enligt samma mall. Det är också skönt att det finns tränare och läkare som är snabba att hjälpa till och ge råd. Jag kommer att testa en ny medicin som kanske fungerar ännu effektivare än de jag tidigare använt med framgång. Det är bara hårda pass som lider och jag kommer därför inte att få reda på hur bra andningen fungerar på några dagar, eftersom nästa hårda träning inte sker de närmaste dagarna. Det blir en spännande tid tills dess. Jag återkommer, förhoppningsvis med glada nyheter!

Vem hade trott att det skulle kännas så bra att vara tillbaka i Portugal? Jag tränade här i Monte Gordo över fyra veckor under årets början, men att komma hit på våren är som att nå ett helt annat resmål, fastän träningsplatserna är de samma. Orsaken till det här är att det nu finns betydligt fler friidrottare och tränare på plats. Vädret är dessutom lite varmare.

Träningarna har fått en odramatisk och kontrollerad början. I måndags sprang jag sex backdrag för att få upp lite fart, i tisdags 2 x 6 x 200 meter på plan, i onsdags länk 14 kilometer och idag gör jag backhopp. Förutom detta länkar jag förstås en del också. Imorgon utförs veckans huvudträning, 3 x 3 x 300 meter och på söndag blir det långlänk och massage. Veckans elva pass borde resultera i drygt 110 kilometer.

Det har blivit dags att dra upp farten inför försommarens tävlingar och det känns alltid lika hemskt i början. Jag hinner tänka att de här benen inte kommer att innehålla någon fart alls om en månad, men efter bara några dragträningar brukar det ordna upp sig. Låt oss hoppas att det gör det även denna vår!

Efter några intensiva och rätt lyckade träningsveckor tar jag det lite lugnare inför resan till Portugal som inleds på lördag. Biljett hem saknas och boende har jag fixat för en månad framåt. Det är nu den intensivaste, viktigaste, roligaste och mest spännande träningsperioden börjar! Tävlingsformen ska tas fram och det finns flera faktorer som kan ställa till problem, men jag försöker förbereda mig på bästa sätt och hålla huvudet kallt.

Vårens träning är förstås extra spännande eftersom jag börjar tävla tidigare än vanligt och vill hitta formen snabbt för att springa den där officiella EM-gränsen fort som tusan. Det lönar sig dock att inte fundera för mycket på saken, utan köra på som vanligt. Det är ändå bara löpning det handlar om, så varför krångla till det mer än nödvändigt? Ena foten framför den andra, i olika tempo, flera gånger och varje dag. En rätt enkel gren om man riktigt tänker efter.

För tillfället funderar jag mer på hur man packar en väska för gissningsvis sex veckor framåt, än hur framgångsrikt lägret kommer att genomföras. Monte Gordo lär vara fyllt av idrottare och jag har många goda erfarenheter av träning där. Nästa rapport kommer alltså från ett (förhoppningsvis) soligt Portugal! Ha det bra!

Träningslägret i Italien är över och jag har kommit bra igång med träningen hemma i Finland. Ibland kan jag sakna de mjuka stigarna i den fina parken i Lido di Ostia, men överlag är jag riktigt nöjd att få springa längs dammiga cykelvägar i Vasa.

Jag hinner inte vara hemma särskilt länge innan det igen är dags att bege sig utomlands för att träna. Innan dess deltar jag i Svenska Finlands Idrottsförbunds stora vårläger i Kuortane och firar påsk med släkt och vänner.

Sommarens EM närmar sig med stormsteg och den allra viktigaste träningsperioden inleds därför inom kort. Naturligtvis är det viktigt att träningen fungerar bra året runt, men det är särskilt på våren man kan hinna förstöra tävlingsformen genom att vara lite för ivrig. Jag tänker därför extra noggrant följa med hur träningarna går och hur kroppen mår. Om jag lyckas med detta ser jag inga hinder för att sommarens tävlingar kan komma att gå hur bra som helst. En trevlig början på våren tillönskas alla!